Skillnaden mellan fosfatering och passiveringsbehandlingar i metaller ligger i deras syften och mekanismer.

Fosfatering är en väsentlig metod för förebyggande av korrosion i metallmaterial. Dess mål inkluderar att tillhandahålla korrosionsskydd till basmetallen, tjäna som en primer före målning, förbättra vidhäftning och korrosionsbeständighet hos beläggningsskikten och fungera som ett smörjmedel vid metallbearbetning. Fosfatering kan kategoriseras i tre typer baserat på dess tillämpningar: 1) beläggning av fosfatering, 2) kall extruderingsmörjning fosfatering och 3) dekorativ fosfatering. Det kan också klassificeras med den typ av fosfat som används, såsom zinkfosfat, zink-kalciumfosfat, järnfosfat, zink-mangan fosfat och mangansfosfat. Dessutom kan fosfatering kategoriseras med temperatur: hög temperatur (över 80 ℃) fosfatering, medelstora temperatur (50–70 ℃) fosfatering, lågtemperatur (cirka 40 ℃) fosfatering och rumstemperatur (10–30 ℃) fosfatering.

Å andra sidan, hur förekommer passivering i metaller, och vad är dess mekanism? Det är viktigt att notera att passivering är ett fenomen orsakat av interaktioner mellan metallfasen och lösningsfasen eller av gränssnittsfenomen. Forskning har visat effekterna av mekanisk nötning på metaller i ett passiverat tillstånd. Experiment indikerar att kontinuerlig nötning av metallytan orsakar en signifikant negativ förändring i metallpotentialen och aktiverar metallen i ett passiverat tillstånd. Detta visar att passivering är ett gränssnittsfenomen som inträffar när metaller kommer i kontakt med ett medium under vissa förhållanden. Elektrokemisk passivering sker under anodisk polarisering, vilket leder till förändringar i metallens potential och bildning av metalloxider eller salter på elektrodytan, skapar en passiv film och orsakar metallpassivering. Kemisk passivering involverar å andra sidan direkt verkan av oxidationsmedel såsom koncentrerad HNO3 på metallen, bildar en oxidfilm på ytan eller tillsats av lätt passiverbara metaller såsom CR och Ni. Vid kemisk passivering bör koncentrationen av det tillsatta oxidationsmedel inte falla under ett kritiskt värde; Annars kan det inte inducera passivering och kan leda till snabbare metallupplösning.